Världens fulaste ord är
prestige.
Jag blir faktiskt riktigt provocerad och irriterad på folk som lägger prestige i stickning. Berättar hur det ska vara. Påpekar när det är fel.
Stickning är ett glatt hantverk med utrymme för så många sätt att vara, uttrycka sig, leka...
Ta vara på traditioner, javisst, men gör vi inte det allra bäst genom att lära oss tillräckligt om dem för att våga leka med dem? Testa dem? Utveckla dem? Göra dem till våra egna? Det tror jag. Då blir de levande. Nutida. För vi vill väl inte bara sticka museiföremål och vara nostalgiska? Hur lär vi oss i så fall vad stickning från 2011 är?
Mycket inom stickning handlar om att våga för mig. Våga göra fel, våga prova något nytt, våga repa upp, våga vara stolt, våga utvecklas. Jag vågar göra "fel" i stickning just för att det inte gör något. Det är ju bara att repa upp och göra om.
